verkligheten..

bubblan sprack, allt bara kom. har inte gråtit så mycket på länge, hatar när man får tid över att tänka. det bara snurrar runt och blir för mycket. önskar att allt var enklare, att allt bara kunde blåsa bort och försvinna. men jag antar att man lär förbli trasig... att kunna koppla bort och ingen behöver se eller veta, är något jag lärt mig. men det blir bara värre hela tiden,, känner hur jag blir iskall och trycker bort känslorna. blicken är tom och intetsägande, jag har bara mig själv. ensam är stark har man hört många gånger, men inte nu längre. jag behöver dig, jag vill ha dig, du räddar mig...