märkligt

just nu är det ett tomrum. det ekar i min skalle och jag känner absolut inget. helt bedövad från omvärlden och vad som sker, lutar mig tillbaka och låter de komma. som jag skrivit innan är det ingen som förstår mig och just nu skulle jag inte kunna bry mig mindre.. livet är komplicerat och låt de va. man kan inte styra alla ens handlingar, därför tar jag allt som de kommer.
lite psykiskt rubbad, ja självklart är jag de men varför skulle jag vara som alla andra?! BOORING!
ringde min "vän" innan och hon påstår att jag måste ta itu med allt och verkligen försöka lugna ner mig. att mina beroende är ett sätt att gömma mig.. huum kan hon ha rätt?
jag tror ju inte på henne eftersom jag alltid varit likadan och haft samma sätt att agera. visst att de går upp och ner men nja jag tycker jag håller en ganska jämn profil.
sen vad är det med folk egentligen, kan ingen bara ha kul och låta det vara på de stadiet. visst alla vill väl ha the one and only men seriöst de är lite väl överskattat. för oftast håller det inte och någon blir ledsen, buhu! jag är hård och tycker inte riktigt om "kärlek" för jag har gett allt en gång och fick bara skit tillbaka,, ingen är värd mer än mig och ingen ska få trampa på mig igen!
sanningen suger men bättre de än att leva i en drömvärld där man tror allt är bra och sen hugger de en i ryggen..

ja nej, de är ett ända stort kaos i mitt huvud och de lär nog vara så ett tag framöver. men de är roligt att behöva analysera och verkligen bara skriva av sig allt man tänker på. inget hänger riktigt ihop men ajja,,
nu ska jag ta mig ut i stallet igen och rida ut en sväng med Kristin.
Puss&Kram