hur ska man börja, de har jag ingen aning om men en sak vet jag och de är att jag längar. inget är som de verkar och fasaden börjar tyna bort och folk börjar förstå. uppehållet har varit fängslande och jobbigt, att inte hinna skriva av sig och försöka bearbeta. utan bara förtränga och le...
är det nödvändigt?! ja, de är ju det. tänk om någon skulle förstå vad som plågar en från insidan, tänk om någon skulle se den rikiga mig. mår dåligt av hemska tankar.
trodde att allt skulle bli bra över sommaren och försvinna men de har bara blivit värre.. allt har verkligen rasat sönder och denna gången går de nog inte att räddas. hjälplös och oönskad, där har ni mig. inget känns värt att kämpa för, alla drömmar och löften bara rinner ut i sanden. dom som jag trodde aldrig skulle lämna mig är borta och de få som finns kvar är guldvärda. att vakna varje morgon är ansträngande, vill bara blunda och fortsätta sova för där är iaf allting bra och fritt från ångest.
önskar att man kunde ta alla dåliga saker och slänga dom. slippa ta itu med allt och bara vara lycklig... något som jag verkligen längtar efter.
visst att man kan få små glimtar av lycka, men i tankarna är det bara svart.
kanske ska ta och få ett slut på allting, men ändå så vill man fortsätta och sträva efter något även om det gör ont varje dag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar