bara du

plågar mig själv så mkt, vill bara ha och ha hela tiden och nu har jag kommit till ett stopp. det jag vill ha mest kan jag inte få, blir arg, irriterad och förstår inte varför?! vill inte förstöra och göra en stor grej av det men jag är den tjejen som ingen tar på allvar, som ingen vågar ge en chans. visst att jag haft det lite annorlunda, men det formar mig och gör mig till den jag är idag. skulle aldrig byta ut något för att ändra det, jag är stolt över mig själv och lite förvånad över att jag klarat mig. att kunna stå rak i ryggen och säga precis vad jag tycker och tänker. visst att jag bara är 21 men jag känner att det är dags att växa upp, ta tag i mitt liv och skaffa mig något eget, något som bara är mitt...
allt är lite flummigt och mycket känslor är inblandat men kan inte skriva de rakt ut för det kommer såra någon. det är hemligt och intimt, önskar att jag kunde skrika ut det och få de besvarat men så är inte fallet. detta är jobbigt och samtidigt smärtsamt, för varje gång jag ser dig drömmer jag mig bort till en plats där allt dåligt försvinner och kvar finns bara vi.
drömmarna är allt jag har och kommer ha, vill inte att du ska veta allt detta och tror inte du förstår att det handlar om dig. känslor är det ända som gör mig svag, som gör att jag vill försvinna. att känna sig liten och försvarslös, gör mig rädd.
det är absolut inte synd om mig, för jag mår bra, jag är faktiskt lycklig men det fattas en liten bit i mitt pussel och den biten är du..